Egentligen
vill jag bara ge upp. Jag är ledsen och stressad och pressad, men
det vet förstås ingen om. Det är skämmigt att medge.
När
en bekant frågar ”läget?” svarar jag käckt ”jo för fan”
och
gnäller om vädret, inte om själen. Och liksom alla andra
lägger jag upp mysiga bilder på maträtter i motljus på
Facebook.
Så
bör man framstå. Som en människa med den ultimata statusprylen:
tid.
Men
det är förfalskning. Livet är det som pågår mellan
statusuppdateringarna på Facebook. Alla morgnar när jag bara vill
ligga kvar i sängen tills det blir sommar eller jag dör. Men sedan
tjoar ungarna, jag masar mig upp för att jag måste, de behöver
mig och jag älskar dem.
Eftersom
jag älskar dem måste jag efter förskolelämningen gå till jobbet
och prestera allt mer med allt färre kollegor, precis som alla på
alla andra företag sedan krisen svepte in och folk tvingades sluta
(med rekordvinster som följd).
Jag
är tyvärr inte unik. Statistiken är tydlig. Övertiden, även
den obetalda, bland dem som har ett arbete har ökat enormt
– samtidigt
som arbetslösheten är på rekordnivåer. Det är ett episkt
systemfel.
Sex
timmars arbetsdag låter som en klyftig lösning, men så enkelt är
det kanske inte, kanske inte heller medborgarlön, äh jag vet inte,
jag är alldeles för vintertrött, för utarbetad och för upptagen
med att vara storstadsmoderat.
Men
sedan är det kväll, en stunds vila med barn och fru, livet är gott
och helst vill jag att kvällen aldrig tar slut, men det gör den
obönhörligt och sedan … En ny jävla morgon där
medelklassens moderna ekorrhjul knarrar i gång igen och jag stiger
upp och är lönsam.
Detta
mitt liv kallas med ett modernt och gräsligt ord för
arbetslinjen.
Kan
vi börja tala mer om fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns
embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske
finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):
”Om
målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle
arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra
människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni
vill. Frihet.”
Word,
Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.
I stället
har vi ett samhälle där den som har tid att leva inte har råd –
och den som har råd att leva inte har tid.
När
påven Benedictus XVI så historiskt sensationellt meddelade att han
ska abdikera kände jag en stund att det var en trösterik signal
till världen.
Om
påven kan ge upp så kan vi alla ge upp. Det är aldrig för sent
att ge upp.
Men
det är omöjligt. Vi kan inte ge upp. Vi måste orka. Att
förlora jobbet i dag innebär ett liv i total utsatthet. Det finns
inga nya att få, a-kassan är nedmonterad och på botten erbjuder
samhället endast fattigdom.
Vi
får stå med mössan och tacka för privilegiet att få prestera
skiten ur oss åt aktieägare som kräver 12, 20 eller 40
procents ren vinst.
Så
vi biter ihop. Vi biter ihop tills vi dör i förtid av
stressrelaterade hjärtsjukdomar med en sista salig tanke, ”jag
hade åtminstone ett jobb”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar