I Hultsfred sjunger marken mjukt i tallens skugga,
där morgondimman vilar som en hemlig, stilla vagga.
Sjön ligger spegelblank, en viskning utan ord,
och vinden bär berättelser från skogar djupt i jord.
Gruset knastrar under steg som minnen av en sommar,
där toner en gång flödade som eld bland unga drömmar.
Gitarrer skar i natten, skratt steg mot himlens rand,
och varje hjärtslag fann sin plats i denna småländska land.
Nu vilar lugnet åter över äng och över stig,
men ekon av det levda bor kvar i allt som är kring mig.
I Hultsfred bor en stillhet som aldrig riktigt dör—
en sång av då och nu som alltid inom oss hör.
