– Vi åker till Skrika och fångar tystnaden.
Stig Törnwall håller hårt i sitt lilla vita anteckningsblock och jag slänger den tunga kameraväskan över axeln.
– Tystnaden i Skrika, det bara måste göras, det får bli ett uppslag, kanske tre sidor, muttrar Stig när vi tar trappan ut mot Slottsgatan. Törnwall inlånad från redaktionen i Västervik, unikt begåvad stilist och ordkonstnär.
Lokaltidningen är vårt gemensamma samhälle, den värld vi delar. Vår gemenskap. De många rösterna. Nyfödda, bröllop och begravningar. Ishockey och referat från pensionärsmöten. Bränder, beslut och åsikter.
När tidningen dör, upphör också detta samhälle.
Gemenskapen löses upp och vi driver isär. Var och en åt sitt håll.
Holdus Stanzel la armen om mig. Böjd men stolt. Fårad, inrökt, med nya tänder och ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb.
Jag var 16 år. Holdus harklade och hostade. Han ville göra journalist av mig. Holdus bar Nyheterna i Oskarshamn på sina axlar i årtionden. Han kände alla och precis alla i Oskarshamn kände Holdus.
Jag minns inte att jag någonsin såg honom utomhus, utan kameran snett hängande över bröstet.
Varje dag gick Holdus från hemmet på Stengatan till redaktionen. Pratade med alla han mötte. Såg till ankungarna i ankdammen. Köpte något litet i kiosken. Tittade in i badhuset, brandstationen, Dianalokalen, biblioteket. Promenaden formade morgondagens tidning. Holdus hörde skvaller och nyheter. Och redan till första cigarillen var det mycket som skulle kollas upp.
Nya sidor att skriva och lägga till det gemensamma samhällets historia.
Jag steg in på en tidning med självförtroende. Uppstickaren som växte och hade börjat vinna. 80-talet kom med ny teknik och energi. Östran/Nyheterna lockade de namnkunniga, de hungriga, de som ville och som vågade. Det rådde nybyggaranda.
Konkurrenten var trött och tråkig. Förutsägbar och blodlös.
Östran/Nyheterna brann och det kände läsaren. Upplagerekorden avlöpte varandra. Vi firade med tårta och nya medarbetare. Tidningen blev också mitt liv. Prenumerationsförsäljare, fotograf, lokalredaktör, styrelseordförande och krönikör. Östran/Nyheternas trycksvärta rinner i mina ådror.
Timmar, dagar, sena kvällar, månader och år i mörkrummet.
Yr av starka och fräna framkallningsvätskor. Skrivmaskinen. Mina fingrar trummar på tangenterna. Pekfingervalsen.
Jag hör Torsten Strömberg prata Speedway, ser Magnus Ihse charma poliser, saknar Håkan Isefjord, en bättre storebror som vi plågsamt tvingas ta farväl av. Tidningen är en familj och en familjemedlem för varje läsare.
Nyheterna grundades år 1923 och Östra Småland år 1928 i demokratins tjänst. Orädda i kamp mot fascism och nazism, ständigt i opposition mot orättvisa och orättfärdighet. Tidningarna var de många olika rösternas samhälle. Rakryggade. Alltid på läsarens sida.
Nu möts vi inte mer. Gemenskapen tar slut här.
Konkurrenten kan släppa garden, luta sig tillbaka i de väl insuttna skinnfåtöljerna och ta fram finkonjaken. Blodet pumpar inte längre. Elden är släckt. Monopolet tar över.
Vi har redan börjat flytta in i våra mindre samhällen. De bekväma och enkla. En Facebookgrupp av likasinnade, en känd twittrare att följa, någon influenser att inspireras av.
Vi blir åhörare i en krympt värld med lägre takhöjd och högt tonläge. En vardag utan ansvar, där skvaller inte skiljs från fakta, där ingen plats finns för ansvarig utgivare och journalistisk kvalitet.
Vi blir fattigare och sämre. Sammanhanget vi lever i går förlorat. Vi delar inte längre köksbord. Den gemensamma världen upphör.
Holdus promenad förbi ankdammen är inställd.
Ingen lyssnar. Ingen berättar. Ingen håller oss samman.
Tystnaden i Skrika breder ut sig. Tar över.
Det blir tyst.
Det är inte en tidning som läggs ned.
Det är ett samhälle som dör.
Håkan Juholt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar