För ett par år sedan blev jag och hustrun bjudna på kalas till en gammal bekant från min tid i regeringskansliet som fyllde jämnt. Det var det där vanliga upplägget där man hyr en festlokal och bjuder in släkt och vänner, arbetskamrater och bekanta och furnerar dem med mat och dryck efter förmåga och förstånd. I det här fallet inget överdåd men heller inget knussel.
Tyvärr hölls det även alldeles för många tal av sådana som med fördel kunde ha nöjt sig med att ta festföremålet avsides för att ge uttryck för sin uppskattning och själv höll jag truten på mig eftersom jag befann mig mitt i det nyktra halvår då jag hellre tiger än talar och högst ogärna lyssnar till andra som gör det mindre väl. Istället fick det bli en tidig kväll och så fort middagen var avklarad satte vi oss i bilen för att åka hem till gården i Sörmland.
Snart midnatt och ute var det svensk vårvinter när den är som sämst. Svart som en säck, tomma gator, snålblåst, ett stickande iskallt regn och först när vi kört en halv kilometer upptäcker vi en ensam fotgängare på andra sidan gatan. Han går framåtlutad med raska steg, rockkragen uppslagen till skydd mot vädret och ingen som ser honom skulle ens tänka tanken att han snart skall fylla åttio år. Eftersom vi kommer från samma fest och jag känner honom sedan länge förstår jag att han är ställd mot busstationen för vidare befordran till pendeltåget som skall ta honom hem till hans lilla lägenhet i Stockholms södra förorter.
Själv stannar jag bilen och erbjuder mig att köra honom hem. Vi ska ju ändå söderut och en liten avstickare på vägen är inte det minsta problem. Den tillfrågade ler vänligt men tackar ändå nej. Eftersom han vet var jag bor kommer det att ta mig en halvtimme extra. Hans buss kommer om några minuter och om det klaffar med tåget kommer han att vara hemma innan jag och min fru är det. Men tack i alla fall och kör försiktigt.
– Var inte det där Ingvar Carlsson, vår före detta statsminister och din store idol, säger hustrun när vi kör vidare och det är mer ett konstaterande än en fråga.
– Jo, men han är faktiskt mer än så, svarar jag.
– Vad är det då, undrar hustrun.
– Sådana som han är en garanti för en demokrati värd namnet. En socialdemokrat av den gamla stammen som levt – valt att leva – samma liv som de som röstade på honom.
– Så det är inte av snålhet då? Som han inte tar taxi hem, alltså, frågar hustrun.
– I så fall skulle han redan ha brett ut sig i vårt baksäte och bett dig skjuta fram stolen så han kunde sträcka på benen, svarar jag.
– Jag tror jag fattar poängen, svarar min hustru.
Klok kvinna, tänker jag, för själv skulle jag kunna fylla en bok med liknande historier om alla de jag träffade under mina år i maktens serveringsrum. Om Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Stig Malm, om Anna-Greta Leijon, Ingela Thalén, Anita Gradin och ett otal andra gamla Sossar av det rätta virket. Om ett antal borgerliga politiker med för den delen och där alla, oavsett partitillhörighet, hade det gemensamt att de var hyggliga, hederliga och hårt arbetande människor som levde sina liv i enlighet med det budskap som de erbjöd sina väljare och utan att ens snegla åt personliga förmåner. I dag är det tyvärr andra tider och de tänkte jag återkomma till.
Läs artikeln HÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar