Peter Wolodarski: Det som inte fick hända kan vara på väg att ske
Publicerad i dag 00:05
Tyskland godkände en gång att euron kom till. Det är också Tyskland som har makten att rädda den europeiska valutan.
Det räcker att följa pengarna för att förstå vart eurokrisen är på väg. I veckan blev det känt att Spanien drabbats av en väldig kapitalflykt på 100 miljarder euro under årets tre första månader, vilket motsvarar en tiondel av landets BNP. Men läget är sannolikt värre, eftersom vi ännu inte sett den senaste tidens siffror.
Att människor tar ut pengar från sina konton är dessvärre inget att förvånas över. Det spanska banksystemet har allvarliga problem och regeringen har misskött krishanteringen. Blotta misstanken att någon finansiell institution ska gå omkull kan orsaka massuttag, som i sig kraftigt förstärker problemet.
Detta är den klassiska bankrusningens inneboende logik: om stora mängder sparare försöker få loss sitt kapital samtidigt är det rationellt för andra att göra samma sak. Ty inte ens en stabil bank klarar av att få fram kontanter till alla kunder samtidigt. Alltså gäller det att snabbt tömma sitt konto innan banken hunnit försättas i konkurs.
Denna paniks självförstärkande destruktivitet är skälet till att stater utfärdar insättningsgarantier. Spararna ska inte behöva oroa sig för panikuttag. Och normalt kostar en sådan försäkran ingenting, eftersom bankrusningar sällan inträffar när det finns en garanti i botten.
Problemet i Spanien är att det statliga löftet ifrågasätts. Det finns en klar risk att den spanska staten själv får svårt med betalningarna och att den plötsligt inte kan låna mer pengar på marknaden. Inte heller kan den inhemska centralbanken finansiera kapitalbehovet genom att trycka mer pengar, eftersom Spanien är medlem i euron. Detta inser omvärlden och begär en ännu högre ränta för att låna ut till Madrid.
Så riskerar landet att dras ned i en negativ spiral som kan knäcka bank-systemet, orsaka en statsbankrutt och leda till att Spanien lämnar den euro-peiska valutaunionen.
De som fortfarande tror att eurokrisen handlar om lata greker som inte vill göra rätt för sig bör titta närmare på det spanska exemplet. Eller det irländska.
Det handlar om stater som före finanskrisen hade låg offentlig skuldsättning och balans i budgeten, men som på senare år ändå drabbats av stora underskott och höga räntor.
Orsaken är att ekonomierna under lång tid, precis som Sverige på 1980--talet, eldats på av billiga krediter och omfattande spekulation i bostäder. Medlemskapet i euron pressade ned räntan till en alldeles för låg nivå. När så krisen kom spräcktes prisbubblan och fastighetsmarknaden kraschade. Som en direkt konsekvens backade BNP, skatteintäkterna rasade och budgetunderskottet exploderade.
Trots detta har Spanien fortfarande en lägre statsskuld än Tyskland. Dock växer den snabbt. Och medan Spanien tvingas betala 6 procent i ränta är det i dagsläget nästan gratis för Tyskland att låna; i sig ett mått på allvaret.
Skälet är att det spanska bank-systemet tyngs av lån som hushåll och företag tagit. Marknaden oroar sig för en större systemkollaps.
Alltså plockar man ut sina pengar från Spanien och skickar dem till Tyskland eller något annat land som bedöms som säkert (främst USA och Schweiz).
Om euron var en normal valuta skulle Europeiska centralbanken för länge sedan ha utfärdat en insättnings-garanti i syfte att lugna marknaden. ECB är den institution som har kraften och resurserna att rädda det spanska banksystemet, om det skulle behövas.
Men ECB har inte gjort detta. För Tyskland vill inte att banken i Frankfurt ska göra något som kan uppfattas som ett finansiellt stöd till ett enskilt medlemsland. Således fortsätter oron i Spanien och sprids till andra länder.
Hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel tänker sig att lösa eurokrisen framstår alltmer som en gåta, konstaterade Financial Times ledande kommentator Martin Wolf i veckan:
Berlin säger nej till en gemensam europeisk upplåning via euroobliga-tioner. Nej till en större krisfond. Nej till en europeisk bankakut. Nej till att ECB lånar pengar direkt till stater. Nej till högre inflation för att snabbare få bort skulder. Nej till färre nedskärningar och mer stimulanser för att få fart på tillväxten, inte minst i Tyskland.
Man kan resa relevanta invändningar mot vart och ett av dessa förslag. Men man kan inte avfärda samtliga utan att det får konsekvenser.
Tyskland, som är Europas största långivare, verkar fortfarande tro att de senaste årens krismedicin – snabba åtstramningar – ska vinna tillbaka marknadens förtroende för de krisande eurostaterna och därigenom återställa lugnet.
Men ingenting tyder på att den tyska medicinen fungerar. Räntorna är fortsatt mycket höga och skulderna växer. Nedskärningarna, som på sikt är absolut nödvändiga, leder i den akuta krisen bara till att ekonomierna trycks ned ytterligare och att skuldproblematiken förstärks. Depressionen är redan ett faktum i flera länder. Politiska extremister når framgångar.
Att Sverige, med regeringen och -Socialdemokraterna i armkrok, fort-farande håller fast vid det tyska nedskärningstänkandet är sorgligt.
Det som krävs för att skulderna ska kunna minska är att Europa åter börjar växa. Utan ekonomisk tillväxt kommer lånebehovet bara att öka. Men hoppet om en ekonomisk återhämtning är obefintligt när både staten och den privata sektorn stramar åt samtidigt – och från Asien och USA kommer ingen draghjälp.
Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder. Utan hoppet om en snar vändning talar mycket för att flera krisländer väljer att ställa in betalningarna och lämna valutaunionen i stället för att se sina ekonomier dras ned i ett svart hål.
Det som inte fick hända kan vara på väg att ske, med potentiellt katastrofala politiska och ekonomiska konsekvenser.
twitter.com/pwolodarski
Att människor tar ut pengar från sina konton är dessvärre inget att förvånas över. Det spanska banksystemet har allvarliga problem och regeringen har misskött krishanteringen. Blotta misstanken att någon finansiell institution ska gå omkull kan orsaka massuttag, som i sig kraftigt förstärker problemet.
Detta är den klassiska bankrusningens inneboende logik: om stora mängder sparare försöker få loss sitt kapital samtidigt är det rationellt för andra att göra samma sak. Ty inte ens en stabil bank klarar av att få fram kontanter till alla kunder samtidigt. Alltså gäller det att snabbt tömma sitt konto innan banken hunnit försättas i konkurs.
Denna paniks självförstärkande destruktivitet är skälet till att stater utfärdar insättningsgarantier. Spararna ska inte behöva oroa sig för panikuttag. Och normalt kostar en sådan försäkran ingenting, eftersom bankrusningar sällan inträffar när det finns en garanti i botten.
Problemet i Spanien är att det statliga löftet ifrågasätts. Det finns en klar risk att den spanska staten själv får svårt med betalningarna och att den plötsligt inte kan låna mer pengar på marknaden. Inte heller kan den inhemska centralbanken finansiera kapitalbehovet genom att trycka mer pengar, eftersom Spanien är medlem i euron. Detta inser omvärlden och begär en ännu högre ränta för att låna ut till Madrid.
Så riskerar landet att dras ned i en negativ spiral som kan knäcka bank-systemet, orsaka en statsbankrutt och leda till att Spanien lämnar den euro-peiska valutaunionen.
De som fortfarande tror att eurokrisen handlar om lata greker som inte vill göra rätt för sig bör titta närmare på det spanska exemplet. Eller det irländska.
Det handlar om stater som före finanskrisen hade låg offentlig skuldsättning och balans i budgeten, men som på senare år ändå drabbats av stora underskott och höga räntor.
Orsaken är att ekonomierna under lång tid, precis som Sverige på 1980--talet, eldats på av billiga krediter och omfattande spekulation i bostäder. Medlemskapet i euron pressade ned räntan till en alldeles för låg nivå. När så krisen kom spräcktes prisbubblan och fastighetsmarknaden kraschade. Som en direkt konsekvens backade BNP, skatteintäkterna rasade och budgetunderskottet exploderade.
Trots detta har Spanien fortfarande en lägre statsskuld än Tyskland. Dock växer den snabbt. Och medan Spanien tvingas betala 6 procent i ränta är det i dagsläget nästan gratis för Tyskland att låna; i sig ett mått på allvaret.
Skälet är att det spanska bank-systemet tyngs av lån som hushåll och företag tagit. Marknaden oroar sig för en större systemkollaps.
Alltså plockar man ut sina pengar från Spanien och skickar dem till Tyskland eller något annat land som bedöms som säkert (främst USA och Schweiz).
Om euron var en normal valuta skulle Europeiska centralbanken för länge sedan ha utfärdat en insättnings-garanti i syfte att lugna marknaden. ECB är den institution som har kraften och resurserna att rädda det spanska banksystemet, om det skulle behövas.
Men ECB har inte gjort detta. För Tyskland vill inte att banken i Frankfurt ska göra något som kan uppfattas som ett finansiellt stöd till ett enskilt medlemsland. Således fortsätter oron i Spanien och sprids till andra länder.
Hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel tänker sig att lösa eurokrisen framstår alltmer som en gåta, konstaterade Financial Times ledande kommentator Martin Wolf i veckan:
Berlin säger nej till en gemensam europeisk upplåning via euroobliga-tioner. Nej till en större krisfond. Nej till en europeisk bankakut. Nej till att ECB lånar pengar direkt till stater. Nej till högre inflation för att snabbare få bort skulder. Nej till färre nedskärningar och mer stimulanser för att få fart på tillväxten, inte minst i Tyskland.
Man kan resa relevanta invändningar mot vart och ett av dessa förslag. Men man kan inte avfärda samtliga utan att det får konsekvenser.
Tyskland, som är Europas största långivare, verkar fortfarande tro att de senaste årens krismedicin – snabba åtstramningar – ska vinna tillbaka marknadens förtroende för de krisande eurostaterna och därigenom återställa lugnet.
Men ingenting tyder på att den tyska medicinen fungerar. Räntorna är fortsatt mycket höga och skulderna växer. Nedskärningarna, som på sikt är absolut nödvändiga, leder i den akuta krisen bara till att ekonomierna trycks ned ytterligare och att skuldproblematiken förstärks. Depressionen är redan ett faktum i flera länder. Politiska extremister når framgångar.
Att Sverige, med regeringen och -Socialdemokraterna i armkrok, fort-farande håller fast vid det tyska nedskärningstänkandet är sorgligt.
Det som krävs för att skulderna ska kunna minska är att Europa åter börjar växa. Utan ekonomisk tillväxt kommer lånebehovet bara att öka. Men hoppet om en ekonomisk återhämtning är obefintligt när både staten och den privata sektorn stramar åt samtidigt – och från Asien och USA kommer ingen draghjälp.
Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder. Utan hoppet om en snar vändning talar mycket för att flera krisländer väljer att ställa in betalningarna och lämna valutaunionen i stället för att se sina ekonomier dras ned i ett svart hål.
Det som inte fick hända kan vara på väg att ske, med potentiellt katastrofala politiska och ekonomiska konsekvenser.
twitter.com/pwolodarski
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar