Vi drabbas ju alla. Fler än var tredje av oss kommer att få cancer under vår levnadstid. Är det inte du eller jag, är det din mamma, min pappa, din syster, bror, vår bästa vän, ett barn
Nu är vi mitt i ett nytt skitbesked. Och det enda som faktiskt hjälper är kramar, prat och gråt. Att få berätta för varandra hur mycket man älskar varandra. Hur för jäkligt det känns. Att snart får ses, kramas och gråta ihop.
Jag googlar allt. Söker vartenda svar. Det är förstås en yrkesskada. Jag vill veta allt. Läser om prognoser, behandlingar och överlevnad.
Svär tyst och sammanbitet, eller ser hopp. Beroende på. Cancer är ju över 200 olika sjukdomar. Vissa vidrigare än andra. De senaste åren har jag sett cancer på nära håll. Jag har sett cancer ta livet av min älskade pappa, som ju hade så mycket liv och energi, att han annars säkert levt minst till 100 av bara farten. Nu blev det inte så. Han fick den värsta sortens malignt melanom, den cancer som ökar mest i Sverige. Till en början bara ett litet födelsemärke på knät. Men sen spred den sig via lymfsystemet, blev en stor tumör i hjärnan, till en i halsen, en i magsäcken, fler. Men till slut var det den i hjärnan som släckte ljuset i dina ögon.
Och fan pappa, det är just nu på sommaren som jag och vi alla saknar dig mest. Det är ju nu vi borde sitta och njuta av din fantastiska nystekta torsk i köket hemma på Orust. Sitta och dricka vin och prata om livet på kvällen. Åka och bada med barnen nere i Henån eller på Ellås. Äta kex, äta bullar och dricka din medhavda saft och kaffe ur termos. Nu får vi bara minnas. Och du ska veta att barnen pratar om dig. Varje vecka. Arvid har sin morfarskeps, som han kallar den, nästan varje dag till skolan. Och de berättar om dig och alla dina äventyr, ja vi vuxna med, hela tiden.
All cancer betyder inte död. 65 procent botas från sin cancer skriver Cancerfonden, och i början av sommaren fick jag njuta av att se en glädjestrålande kvinna i min egen ålder en dag komma in till jobbet och säga: Nu är jag äntligen frisk! Nu har jag ingen cancer längre! Så underbart! En sådan lättnad. Om bara fler fick säga så. En fantastisk småbarnsmamma jag jobbade med för några år sedan, dog av cancern som drabbade henne. Hennes små barn på begravningen är bilder jag aldrig glömmer. Bilder som river, sliter och skrämmer i mitt hjärta. Så ska det ju aldrig få vara. En mamma som skiljs från sina små älskade barn. En man som skils från sin älskade fru. Mina tankar till er.
I början av sommaren träffade jag som hastigast affärsmannen Bengt Sjöberg, själv svårt sjuk i cancer, som skänker två miljarder av sin förmögenhet till cancerforskning i Sverige. Jag tackade honom och sa att det var enormt fint gjort.
De flesta av oss har inte miljarder att ge. Läste så sent som i dag om Alexander Nyberg, 4 år, som valde att klippa av sitt långa, vackra hår och donera det för att just hjälpa någon som fått cancer. Liten pojke. Stort hjärta.Det är där vi fokuserar just nu. På medkänsla och kärlek.Att älska är faktiskt meningen med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar