En av Sveriges märkligaste statsministrar...

En av Sveriges märkligaste statsministrar sedan demokratins genombrott trädde ut på en låg scen för att kungöra sin avgång.

Han stod bakom en vit pulpet och bakom honom var fonden ljust blå och scenen var stor och tom, och Fredrik Reinfeldt såg mycket ensam ut. Det gör en ledare i ett sådant ögonblick. Men det var en mer d e f i n i t i v ensamhet än den yvige Göran Perssons eller den coola Mona Sahlins.

Kanske berodde den på att Fredrik Reinfeldt är så lågmäld.

Inte ens i denna stund, när hans parti hade rasat, när ett åttaårigt regeringsinnehav var slut, när de nationalistiska Sverigedemokraterna träder fram som en mäktig kraft, när Sverige sannolikt står inför parlamentariskt kaos, och när Reinfeldts egen politiska bana är över, höjde han rösten.

Men hans ögon var blanka.

– Nej!

– Neej!

De ropen hördes från publiken på Clarion Hotel. Det ligger vid Norra Bantorget som är hjärtat för den svenska socialdemokratin. Här har socialdemokraterna haft sina massmöten i 112 år. Här avslutar de sina första maj–demonstrationer. Här är det stora monumentet över den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting och här finns en staty föreställande mäster Palm, skräddaren som etablerade socialismen som rörelse i Sverige.

På andra sidan torget ligger LO-borgen.

Enström skrattade högt

Det vore lätt att ta en poäng på att Fredrik Reinfeldt mötte sitt nederlag vid detta torg. Han hade suttit i ett rum någonstans i det stora hotellkomplexet och väntat tillsammans med sina medarbetare. Prognoserna hade från första början pekat på en förlust för den borgerliga alliansen och seger, en rörig och svårhanterad vinst, för de rödgröna.

Det dröjde innan Reinfeldt kom ner till den stora salen där hans parti och en hord av journalister väntade. Luften tjocknade och blev syrefattig. Man tog för sig av den andefattiga buffén som bestod av "pulled pork slider", små sandvikare med lax och vegetariska vårrullar.

Utrikesminister Carl Bildt drack ett glas vitt vin och sedan ett till.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth drack öl.

Per Schlingman, moderaternas propagandageni som nu är privatman, lät sig intervjuas av ett TV-team.

Försvarsminister Karin Enström skrattade högt men skrattet hade något obehärskat och desperat över sig.

Någon annan verkade ha druckit för mycket och fick en försiktig hand på ryggen av en medarbetare.

Justitieminister Beatrice Ask gick upp på scenen för att höja stämningen.

– Är det något vi är bra på så är det fest! Ta inte ut några deppigheter i förhand!

– Bra, Bea! ropade Adelsohn Liljeroth.

Men det var uppenbart vad som skulle ske. Två stora TV-skärmar hängde på ena långa väggen. Den ena visade SvT och den andra TV4. Varje gång de presenterade en ny prognos vändes ansiktena mot skärmarna med deras olikfärgade staplar och partisymboler och procentsiffror.

Det var dystra siffror från början och de blev inte bättre.

Ansiktena var utryckslösa och rösterna dämpade. Bara försvarsminister Enström verkade glad, hon sa något om utlandsröster.

Man frågade varför Fredrik Reinfeldt dröjde och ändå var det uppenbart att han måste vara helt övertygad om nederlaget innan han gick ner för att ge sitt avsked.

I grunden förändrat Sverige

Så den för dagen i blått upplysta hotellfasaden tycktes i alla betydelser vara en tillfällighet. Snart återgår allt till det vanliga. Norra Bantorget fortfar att vara socialdemokratins centrum, Sverige återgår till att vara ett socialdemokratiskt land, det blåa ljuset var en tillfällighet.

Men det är där Fredrik Reinfeldts betydelse kommer in.

Sverige var ett i grunden socialdemokratiskt land. Per Albin var statsminister i tio år, Tage Erlander i 23, Palme i sammanlagt tio år och Göran Persson i tio.

Med sina åtta år som statsminister bröt Reinfeldt den socialdemokratiska hegemonin. Det som tidigare var självklart, att socialdemokratin alltid är störst, att svensken innerst inne anser att socialdemokratin är den kraft som garanterar vårt välstånd, är det inte längre.

Åtta år är en lång tid. Åtta år innebär att förstagångsväljarna när de formades inte upplevt något annat än en borgerlig regim.

Under dessa åtta år har Fredrik Reinfeldt i grunden förändrat Sverige. Han har gjort det genom att hålla ihop sin alliansregering och visa att borgerligheten långsiktigt är regeringsduglig. Han har gjort det genom att genomföra skattesänkningar, privatisera apotek, skolor, vårdboenden och genom dessa och andra reformer förändra förhållandet mellan medborgarna och staten, individerna och samhället.

Socialdemokraterna är inte längre den självklara dominanten utan ett parti bland andra.

Jag intervjuade Reinfeldt inför valet 2006. Han sa då:

– Jag har en historisk uppgift inte bara för Moderaterna utan för hur Sveriges demokrati fungerar.

Han talade om Winston Churchill, ledare för Storbritannien under andra världskriget:

– Folk letade efter någon att lyssna till – det var Churchills uppgift.

Han talade om den amerikanske presidenten Ronald Reagan:

– En symbol för en nation som hade tappat tron på sig själv.

Tackade svenska folket

Vi satt i ett plan från Malmö till Stockholm. 10 000 meter nedanför fönstret grönskade landet Reinfeldt ville leda.

– Vi har ett förnyelsebehov av politikens sätt att fungera. Jag har en uppgift som är historisk. Vem om inte jag ska stå upp för att demokratin utvecklas?

– Stora ord, sa jag.

– Okej, sa Reinfeldt.

Han skrattade, inte glatt och upprymt och inte heller defensivt. Det var ett skratt som sa: Du pratar, jag handlar.

– Jag är i början av min gärning, sa han.

Sent i går kväll nådde han slutet. Klockan 23.16 hade livvakterna säkrat området runt scenen, hans partikamrater i regeringen hade gått ut och blandat sig med publiken, fotograferna trängdes vid repet som höll dem ett par meter från Sveriges avgående statsminister.

Så stod han där.

Han tackade alla som skulle tackas – partiet, kollegerna i regeringen, de andra ledarna i alliansen, de moderata kommunalråden, partisekreteraren Kent Persson och Anders Borg.

Reinfeldt harklade sig. Det var enda gången han vacklade i sin svalka, i sin återhållsamhet, i sina alltid exakta ordföljder.

Han harklade sig och tackade svenska folket.

Kamerorna rasslade, moderaterna applåderade och televisionens Mats Knutson ropade. Fredrik Reinfeldt vände tvärt och försvann ut i kulissen.

En mycket märkvärdig man har lämnat scenen.

Läs artikeln HÄR!