I morgon är det Sveriges nationaldag – men det finns frågetecken om den nationella gemenskapen.
Röstandet i EU-valet förrförra söndagen blottade stora klyftor mellan stad och land. Är Sverige på väg isär?
Dagens Nyheters Karin Eriksson och Lotta Härdelin rapporterar från byn på landet och gatan i stan.
Orkestern spelade, varmkorven ångade, hästskorna flög genom luften och alla som ville kunde tävla i bågskytte om att bli dagens Robin Hood. Att ta från de rika och ge till de fattiga var kanske ett lämpligt tema när Rödebys socialdemokrater och LO-facken i Karlskrona arrangerade familjedag i mitten av maj. Håkan Juholt, före detta partiledare för Socialdemokraterna, höll tal. Och socialdemokraterna delade ut flygblad inför EU-valet.
Det blev några trevliga timmar. Men inte ens S-föreningens ordförande Bo Andersson vill påstå att valtemperaturen var på topp.
– EU-valet är ju inte så där upphetsande, säger han, när vi träffas i Rödeby centrum, några veckor efter familjedagen.
Det var svårt att få Rödebyfolk att gå och rösta, och valdeltagandet i byns båda valdistrikt hamnade under riksgenomsnittet. För Socialdemokraterna gick det ändå relativt bra: Partiet blev samhällets i särklass största med runt 37 procent av rösterna. En ökning mot 2009.
Det är nära och enkelt att nå väljarna, tycker Bo Andersson.
– Jag har suttit i fullmäktige i massor av år och varit ombudsman för facket. Jag är Bosse från Metall helt enkelt.
Vid Hornstull i Stockholms innerstad syntes ingen Bosse från Metall under de sista veckorna före EU-valet. I stället dominerade gröna valaffischer med Miljöpartiets toppkandidater Isabella Lövin och Peter Eriksson vid stadsdelens nya galleria. De sista dagarna före valet ringlade köerna långa till förtidsröstningen vid biblioteket. De gröna blev största parti med runt 30 procents stöd i valdistrikten på Södermalms västra ände.
Jon Löfdahl, som är aktiv i Miljöpartiets lokalgrupp på Södermalm, behöver inte ta många steg från tunnelbanan för att hitta en förklaring i storstadens tunga trafik.
– Det finns frågor som verkligen passar in i vår politik. Men sedan har det väl också skapats en anda som gynnar partier som ses som lite mer framtidsinriktade. Det har ju skapats en bild av den politiskt medvetna personen på Södermalm, säger han.
Jon Löfdahls tunnelbanestation är också min. Ett av valdistrikten vid Hornstull är min gata.
Rödeby är min hemby. Jag var 19 år när jag flyttade därifrån, och jag återvänder dit på semestrar.
Jag kan ta till schabloner för att beskriva platserna.
Vid Hornstull finns den ekologiska blomsteraffären. I Rödeby har fotvårdsspecialisten fått banta öppettiderna. Vid Hornstull kan man köpa allt ifrån vietnamesiska soppor till walesisk korv, och chokladbutiken lockar med ”kladdkaka 2.0”. I Rödeby finns tre pizzerior och ett konditori med klassiska bakverk.
Hornstulls Brooklynkomplex har uppmärksammats i inslag av BBC. Rödeby hamnade tillfälligt i svenska mediers strålkastarljus efter en tragedi för snart sju år sedan. Det var då en pappa sköt ihjäl en av tonåringarna från det mopedgäng som trakasserat hans son.
Även västra Söder har drabbats av brutalt våld, men det blir sällan inslag om mentaliteten vid Hornstull eller Reimersholme. Däremot har det gjorts reportage från Hornstull om Feministiskt initiativs genombrott.
Nere i den grönskande Tantolunden berättar kolonilottsägarna Eva-Karin Björk och Claudio Aguilera att de röstat rosa båda två.
– Det var många i bekantskapskretsen som gjorde det. Jag tror att man ville markera att man står för multikulti. Och sedan är Fi ett parti som står för förändring, säger hon.
I Rödeby blev Sverigedemokraterna näst största parti. När SD-politikern och Rödebybon Christopher Larsson ska förklara framgången, pratar han lite om väljarnas ilska över öppna gränser och mycket om landsbygden.
– Ta bara bensinskatten. Stockholmarna har inga problem med att höja skatten på drivmedel. De förstår inte att det kommer att trycka ned hela Sverige, säger han.
Han skakar lite på huvudet åt storstadsväljarna.
– Jag tror inte att stockholmarna förstår hur vanliga arbetare med vanliga löner drabbas när räntorna går upp eller bilen går sönder.
Det är ingen tvekan om att väljarna från stad och land gick åt skilda håll i EU-valet. Kontrasterna mellan centrum och periferi framträdde tydligt i röstningen.
Kanske borde det inte komma som en överraskning. Statsvetare som valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson menar att det är en gåta att skiljelinjen mellan stad och land inte får mer utrymme i svensk politik. Sedan valet 2010 har partier från vänster till höger försökt utveckla sin landsbygdspolitik. Men diskussionen har kommit av sig på sistone. Efter EU-valet har moderata gräsrötter efterlyst mer miljöpolitik, medan socialdemokrater och miljöpartister pratat mer om jämställdhet. Storstadens väljare är magnifika agendasättare.
Splittringen mellan stad och land hamnar i skymundan, men den väcker oro.
– Säg att vi gör ett jättebra val här i Blekinge i höst. Säg att vi får 55 procent. Vad hjälper det om Stockholm får 22 procent, med så många människor? Det är det som är det stora bekymret, säger Bo Andersson, socialdemokrat i Rödeby.
Miljöpartisten och Hornstullsbon Jon Löfdahl talar om det demokratiska problemet.
– Det är ganska dåligt för det politiska samtalet om man får små områden där alla håller med varandra. Det är bättre för ett samhälle att olika människor möts och har en diskussion, säger han.
Själv har han rötterna på Hammarö i Värmland. Sådan är storstaden: Full av lantisar. Trots allt finns mycket som förenar centrum och periferi.
Vid Hornstull säljs åtskilliga pizzabitar och konditoriet i Rödeby erbjuder kaffe latte, även om maskinen är tillfälligt trasig vid vårt besök. Det hänger liknande lappar med efterlysningar av bortsprungna katter på lyktstolpar och anslagstavlor. Storstadsborna anordnar storslagna loppisdagar, antikladan i byn är öppen året runt. I både stan och byn möter jag människor som tycker att de valt det goda livet, och människor som längtar bort.
Reza Samani från Teheran har bakat pizzor i Rödeby i över 20 år. Några av kunderna är Sverigedemokrater, men de pratar inte politik, och han har aldrig haft bekymmer som invandrare. Men han har försökt att flytta till storstan många gånger.
– Det händer för lite på landet. Men jag känner nog att jag börjar landa här nu, säger han.
Fast på en punkt har han svårt att anpassa sig till byn. Det kan bero på att han är laktosintolerant, har problem med magen, och är rädd för att gå upp i vikt. Så pizza äter han inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar