Kan 40-talisterna inte bara nöja sig?

Vi som föddes på 1950- och 60-talet har inte haft det lätt. Hela livet har vi haft 40-talisterna steget framför oss, pionjärerna, den första tonårsgenerationen, revoltörerna, de som gav oss pop och rock, den störstagenerationen, klassresenärerna, jätteproppen Orvar som alltid suttit på alla de attraktiva jobben och som nu uppenbarligen vägrar gå i pension.

De tillhör det årtionde i Sverige då det föddes flest barn: 1 215 000, och denna dryga miljon människor har tagit plats, stor plats, under många decennier och i många olika positioner. De har lyckats pricka välfärdens och konsumtionssamhällets toppar perfekt genom hela livet.

Vi 50-talister och 60-talister har i smyg beundrat, men också hatat dem. Vi har tigit och i deras skugga försökt plocka upp de smulor rekordgenerationen lämnat efter sig.

Någon blygsamhet vad gäller sin egen förträfflighet har de aldrig haft. De var alltid först och bäst på allt. En av de mer framträdande svenska 40-talisterna skrev en gång att hennes generation uppfann tonåren för att kunna ha skoj, dagis för att kunna arbeta, chartern för att kunna resa ut i världen och botox för att bli yngre. De har ägt världen väldigt länge.

Men när det nu påstås att "70 är det nya 50" då kan jag inte tiga längre. När de till och med försöker ta vår ålder ifrån oss måste vi protestera. De är inte 50, de är 70. De ska sitta i en gungstol och mumla att det var bättre förr och möjligtvis ringa P1 för att säga att det faktiskt var bättre förr. De ska vara rynkiga och klaga på den här dunkadunkamusiken som spelas på radion och i butiker och överallt hela tiden.

Men det gör de inte. Fastän de uppnått pensionsålder är 40-talisterna ute och springer och cyklar i tajta trikåer eller går på gym tre dagar i veckan. De fortsätter jobba, åtminstone lite grann, eller så gör de som Madelein Månsson, 70, som utbildat sig till aerobicsinstruktör, håller föredrag, leder fotvandringar och jobbar som dj.

Ja, ni hör ju. Om man kommer från min generation är det grymt provocerande att höra att 70 är det nya 50. De har redan varit 50-nånting i tio år, kan de inte bara nöja sig någon gång? Måste de roffa åt sig till och med vår ålder?

Så slår det mig plötsligt: de är rädda. Deras fruktan gör att de inte vågar bli gamla. De har suttit på chefsposter och i maktpositioner länge nu och sett till att pensionssystemet krackelerar, äldrevården demonterats, sjukvården sköts på entreprenad av riskkapitalister i skatteparadis och en hårt kritiserad näringslivsmodell styr den offentliga sjukvård som finns kvar.

Kanske inbillar sig 40-talisterna att de ska klara sig från ålderdom, sjukdom och demens. Möjligen tror de att de aldrig någonsin hamnar i situationen att de får besök av 26 olika hemvårdare under två veckor, som det kan vara i Bollnäs, enligt siffror från Socialstyrelsen. Nej, jag var ute och joggade då.

Uppvaknandet kan bli hårt. Som man bäddar får man ligga. Jag tycker vi kan låta det vara OK att bli gammal. Låt 70 bli det nya 80. Ingen behöver åka offpist hela livet eller ens jogga. Det är fullt tillräckligt att ta promenader och lyssna på fågelsång. Använd käpp om ni måste, det är inget att skämmas för. Varje ålder har sin charm, och att alltid försöka verka yngre kan kännas desperat.

Fast jag är ändå ganska säker på en sak. Den dag samtliga 40-talister har lämnat jordelivet kommer vi att få ett kaxigt budskap från andra sidan... med innebörden att döden är det nya livet.

Av Lars Lindström 
lars.lindstrom@expressen.se

Läs artikeln HÄR!