I presidentvalet 1984 var Ronald Reagan 73 år gammal.
I en tv-debatt mot hans yngre demokratiske motkandidat Walter Mondale tillfrågades Reagan om han såg åldern som ett problem.
Reagan svarade: "Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att vinna politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet."
Klippet finns på Youtube, kolla in det, för närmare än så kommer vi svenskar knappast politisk briljans. Den finns ju inte i det här landet, om man säger så. Såg ni senaste valdebatten i SVT, när jobben diskuterades och Jan Björklund högg ordet och var genast så märkligt uppe i varv, så kusligt uppspelt, högröd och stakande, man märkte att han hade något på gång, nåt att han klurat på ett tag. Så kom smashen, om hur långsam Löfven är på att uppfylla vallöften: "Det går faktiskt fortare för en snigel att krypa ett varv runt jordklotet - och då hinner den ändå ta en fikapaus i Ulan Bator på 50 år."
Och sen blev det tyst i studion. Det var så generande för alla inblandade, för politikerna på plats som tittade ner i pappren, för publiken och för oss som satt hemma i soffan, jag minns ångesten som fysisk, det gjorde ont att titta på, jag ville förstöra något, eller kasta mig in i en vägg och gå in i medvetslöshet.
Det är svenska folkets plikt att sätta sig in i politiken. Men det är inte lätt just nu. Det är tuffa år. Jag såg en tidningsartikel för några veckor sedan där man roade sig med att fråga sig om dagens upplaga av det svenska landslaget i fotboll är det sämsta landslaget genom tiderna. Jag tänker ofta samma sak om politiken - visst måste väl detta vara vår sämsta uppställning partiledare genom alla tider? Titta på dem.
Titta på Gustav Fridolin. Den allvarliga uppsynen i kombination med de tillrättalagda flosklerna. Han tror att allt blir sannare om han bara pratar saktare. Det gick sakta redan 2014, men nu börjar det bli som en parodi, nu är det så långt mellan orden att man måste åka taxi mellan dem. Titta på Anna Kinberg Batra, som aldrig i hela sitt liv verkar ha uttryckt en åsikt som hon verkligen tycker, jag menar som hon tycker ärligt, från hjärtat - på riktigt! Allt är bara positionering.
Och Jimmie Åkesson, som inte behöver ta ansvar för något. Han gör ingenting, riskerar ingenting, han bara ler stilla och pekar finger och varnar för undergången. Ebba Busch Thor, med sin mörka energi, som nästan tycks vara stolt över att på rekordkort tid ha övergivit de allra flesta kristna värdena som fanns i partiet. Jesus skulle skämts om han såg det.
Och så Jan Björklund. Det spelar ju egentligen ingen roll vad han säger, för vi vet ju alla att det var han som förstörde den svenska skolan. Det är ju om Björklund det kommer att stå i historieböckerna. Han är ju en av våra nu levande stora förbrytare.
Och Löfven, som är så trubbig att det mesta blir vagt, det enda som är tydligt med honom är maktfullkomligheten, den ser man kristallklart, han älskar att vara statsminister, han tänker fortsätta vara det, kosta vad det kosta vill.
Rakryggade ur eftervalsperioden kan väl egentligen bara Sjöstedt och Lööf gå. I övrigt är de förfärliga, våra partiledare. Och alla gör de sig skyldiga till samma förödande feghet: de säger inte vad de tycker. De säger vad de tror att vi tycker.
Därför är detta den mörkaste av tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar