”Centrala Duma bombas intensivt just nu, många missiler riktas mot staden. Ingen ska behöva uppleva det här. Jag ber för att det ska ta slut”.
Det förtvivlade meddelandet kom från 22-årige Firas Abdullah i går. Han bor i Duma en mil nordost om den syriska huvudstaden Damaskus. Enligt Firas Abdullah är det syriska plan som attackerar - Syriens flygvapen har fått förnyade stridskrafter när de nu understöds av Ryssland i luften.
Jag har haft regelbunden kontakt med Firas under den syriska konflikten. Före kriget pluggade han på tekniska högskolan i Damaskus för att bli elektronikingenjör. När upproret började våren 2011 engagerade han sig i kampen mot president Bashar al-Assad, som medieaktivist.
Den senaste tiden har rapporteringen om inbördeskriget i Syrien mest handlat om utsatta syriers massflykt till Europa via livsfarliga flytetyg. Men när Ryssland för drygt två veckor sedan bestämde sig för att sluta upp i kriget på den sittande regimens sida har fokus förskjutits mot det militära läget, som är mer explosivt – och komplicerat – än någonsin under den fyra och ett halvt år långa konflikten.
För första gången sedan andra världskriget befinner sig amerikanska och ryska stridsplan i samma luftrum. I själva verket är USA och Ryssland redan inblandat i en riskabel form av vad som kallas ”war by proxy”, krig genom ombud. Washington Post avslöjade häromdagen att TOW-missiler levererade via USA:s underrättelsetjänst CIA är ett av rebellernas starkaste vapen mot ryskt attackflyg och pansar.
Stridsflygplan från Ryssland har upprepade gånger kränkt turkiskt territorium och fått skarpa varningar både från turkiska regeringen och från militäralliansen Nato, där Turkiet har den näst starkaste (efter USA) krigsmakten. Ledande medlemmar inom Nato befinner sig plötsligt på var sin sida av eldlinjen: Turkiet varnar USA att fortsätta det redan beslutade stödet till stridande kurdiska grupper i Syrien.
Islamiska staten är den gemensamma fienden som alla parter säger sig bekämpa. Men några av aktörerna som stöttar de så kallade rebellerna har i själva verket haft större fokus på att få bort Bashar al-Assad från presidentposten än att eliminera IS, av egna maktpolitiska skäl.
Det gäller framför allt Turkiet, som länge anklagades för att vara alltför släpphänt med att kontrollera den långa gemensamma gränsen med Syrien, som används av utländska frivilliga på väg att ansluta sig till IS.
Men även Saudiarabien, som motsätter sig en iransk-syrisk axel i regionen, har kritiserats för att komma med dubbla budskap till Islamiska staten. Saudi har i åratal intensivt missionerat för den pietistiska form av islam som IS förfäktar.
Det mest uppmärksammade och påtagliga stödet till den syriska regimen kommer sedan bara två veckor tillbaka från Ryssland. Sedan den 30 september har ryska plan attackerat mål inne i Syrien, från flyg och stridsfartyg, i vad som sägs vara en offensiv riktad mot Islamiska staten.
– Om (islamistiska) terrorister lyckas i Syrien kommer de förr eller senare till Ryssland, sade den ryske presidenten Vladimir Putin när attackerna inleddes. Putin tillade att de ryska insatserna är ”temporära”.
Men de ryska anfallen har framför allt riktats mot andra rebellgrupper än IS, enligt västledare och utomstående bedömare. En sammanställning av det oberoende forskningsinstitutet Institute for the Study of War (ISW) bekräftar detta.
Enligt ISW:s kartläggning har Rysslands anfall endast sporadiskt riktats mot syriska regioner där IS dominerar. Raqqa, IS "huvudstad" har bara drabbats av enstaka attacker. I stället har ryska bomber och missiler i huvudsak fallit över Idlib i nordvästra delen av landet, där moderata rebellgrupperingar som Fria Syriska Armén (FSA) fortfarande är verksamma.
Aleppo, tidigare Syriens största stad, har i över tre år varit delad mellan regimens styrkor och rebellgrupperingar som är motståndare till såväl president al-Assad som Islamiska staten. Men de senaste dagarnas frontrapporter från Syrien beskriver hur IS nu rycker fram mot Aleppo, på bekostnad av rebellerna.
– De ryska flygattackerna tillåter IS att avancera i nyckelområden i norra Syrien. IS är bra på att dra fördel av ryskt stridsflyg, sade överste David Warren, talesman för USA:s utrikesdepartement, vid ett pressmöte häromdagen.
De amerikanska insatserna i Syrienkriget har varit halvdana och tvehågsna. Försöket att etablera en ”USA-vänlig” oppositionsstyrka har även av försvarshögkvarteret Pentagon beskrivits som ett fiasko.
Trots att 500 miljoner dollar (drygt fyra miljarder kronor) öronmärkts av kongressen för projektet att skapa Nya Syriska Styrkan (NSF) har det varit mycket svårt att hitta USA-lojala krigare. Den planerade armén på 5 400 man har hittills frambringat högst 50 man i vapen. Häromveckan avslöjades att NSF givit bort vapen till terrorstämplade Jabhat al-Nusra.
Washington säger sig nu i stället mer helhjärtat backa upp syrisk-kurdiska trupper som kämpar mot al-Assad och IS. Problemet är att kurderna knappast är motiverade att från IS erövra det syriska territorium som tidigare kontrollerats av sunniaraber. Och i de fall detta skett har syrienkurderna anklagats för att jaga bort den sunniarabiska befolkningen – något som framhölls i en kritisk rapport från människorättsorganisationen Amnesty som offentliggjordes häromdagen.
Den syriska väpnade oppositionen mot president al-Assad har splittrats upp under inbördeskriget på ett sätt som gör det nästan omöjligt för en utomstående att skapa sig en helhetsbild av styrkeförhållanden och lojaliteter.
Enligt amerikanska Carter Centre finns det så många som 7 000 grupperingar i Syrien som kämpar mot Bashar al-Assad. Allt från lokala gäng till stora, välbeväpnade arméer som av och till samarbetar i mer eller mindre hållfasta allianser. Fragmentiseringen bland motståndsgrupperna ökar svårigheten att nå en fredsuppgörelse inom rimlig tid i Syrien.
I skuggan av blodiga bombattacker, upprepade människorättsbrott och civil massflykt pågår ett idogt fredsarbete inne i Syrien.
Syriska kvinnor som utbildar barn i konfliktlösning, som sammanför familjer från stridande grupper vars söner stupat i strid. Som medlar mellan rebeller och regeringssoldater för att bybor ska få behålla vatten och el trots pågående strider.
Har ni hört talas om dem? Nej, med största sannolikhet inte. När det handlar om fredsinitiativ i Syrien handlar det oftast om FN:s misslyckanden eller om de stridande parternas omedgörlighet.
I dag publiceras en omfattande studie som beskriver det gräsrotsarbete för fred och försoning som trots allt pågår inne i Syrien, mitt under brinnande krig.
Bakom rapporten, vars titel i svensk översättning lyder ”Fredsarbete avgör vår framtid” ligger Badael, en tvärpolitisk och mångetnisk frivilligorganisation som är sprungen ur revolten mot Bashar al-Assad våren 2011.
Badael (”alternativ” på arabiska) fokuserar på freds- och konfliktlösning och på att stärka oberoende kvinnoorganisationer. I arbetet med rapporten har de fått stöd av Kvinna till Kvinna.
– Om man granskar mediebilden av syriska kvinnor så handlar den nästan uteslutande om kvinnliga soldater eller om kvinnor som blivit Islamiska statens sexslavar, säger Saba Nowzari på Kvinna till Kvinna som varit projektledare. Hon skyndar sig att tillägga:
– Naturligtvis är det jätteviktigt att IS övergrepp mot framför allt yazidiska kvinnor får uppmärksamhet. Men vi vill också visa fredsinitiativen från Syriens kvinnor, något som det knappast alls informerats om.
I rapporten kan man bland annat läsa om kvinnorna på landsbygden utanför Aleppo som gått samman för att hindra att deras pojkar rekryteras till olika jidhadistgrupper eller andra miliser. Här beskrivs också hur den frivilliga räddningskåren Vita hjälmarna fått en betydande förstärkning av kvinnliga volontärer – eftersom kvinnor i muslimskt konservativa delar av Syrien är ovilliga att ha med främmande män att göra.
Innan inbördeskriget bröt ut var president Bashar al-Assad mån om att visa upp en modern, sekulär profil. Det innebar bland annat att vissa kvinnoorganisationer tilläts att verka, så länge de inte ägnade sig åt politik och människorättsfrågor.
– Många av kvinnornas organisationer tvingades under jorden. De har fått ett momentum efter upproret, särskilt i områden som kontrolleras av oppositionen, säger Saba Nowzari.
Men rapportförfattarna väjer inte för de svårigheter som uppstår när kvinnor kräver sin rätt i Syrien. Delar av oppositionen är djupt konservativ, ja, kvinnofientlig. Det finns också en utbredd uppfattning om att arbete för fred och försoning är förräderi mot de ”martyrer” som stupat i kampen mot al-Assad.
Och när allt kommer omkring; nog verkar freden långt borta i Syrien, trots lovvärda lokala kvinnoinitiativ?
– Det är klart att framstegen kan tyckas små, i jämförelse med den enorma förödelse som pågår. Men jag tycker ändå att rapporten är hoppfull. Och det skulle ju se ännu värre ut i Syrien om det lokala fredsarbetet inte alls existerat, säger Saba Nowzari.
Erik Ohlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar