lördag 10 maj 2014

Reinfeldt dumpade Maud Olofsson som fiskrens!

Beredningsprocesser, samordningsrutiner och styrelseformalia i all ära. Nuonhärvan är en påminnelse om att både politik och storaffärer alltid kokar ned till en sak: människor.


Det är också på det mänskliga planet som Nuon fortsätter att fascinera mest. Vad tänkte de, alla personer som på olika sätt spelade huvudrollerna? Och då menar jag på riktigt. Innerst inne, och inte det som framkommit genom de pliktskyldiga läpprörelser som tjänsten kräver. Om detta vet vi ganska lite, flera dagars KU-utfrågningar till trots.
Ta statsminister Fredrik Reinfeldt till exempel. Hur kommer det sig egentligen att en fem år gammal företagsaffär växer till en så stor politisk fråga att den hamnar i Konstitutionsutskottet? Svaret: därför att Fredrik Reinfeldt valde att göra den stor.
När vi på SvD Näringsliv publicerade de första artiklarna i februari 2013 hade han kunnat säga: ”Visst, detta blev en usel affär. Vattenfall gjorde en felbedömning, men alla som jobbat med företagande kan intyga att sådant tyvärr händer och Vattenfall var ju inte precis ensamma. Som ägare godkände vi affären och regeringen och ytterst jag som regeringschef måste naturligtvis bära det fulla ansvaret. Vi har också bytt både ledning och styrelse….”. Och så vidare.
Oppositionen hade naturligtvis passat på att få in ett och annat tjuvnyp, men kanske inte jobbat ihjäl sig trots allt, fullt medvetna om att Vattenfalls många affärer under socialdemokratiskt styre inte precis utgör ett glimmande pärlband av succéer. Fredrik Reinfeldt hade fått sig en rejäl skråma i lacken, men överlevt. End of story.
Maud Olofsson dumpades lika osentimentalt som en påse fiskrens.
I stället kunde Fredrik Reinfeldt och hans parhäst Anders Borg presentera inte bara en utan ett helt smörgårdsbord av bortförklaringar: 1. Det var Mauds fel. 2. Det var styrelsens fel. 3. Det är inte säkert att affären är dålig (!). 4. Någon bank tyckte affären var bra. 5. Sossarna sa inget då så de får skylla sig själva 6. Fråga Anders Sundström, han satt i styrelsen. 7. Vi visste inget, se 1.
Dessa olika versioner hade det gemensamt att de inte övertygade någon. Tvärtom öppnade det portarna för en våg av följdfrågor och där är vi fortfarande. Men bortsett från att denna strategi visade sig vara mycket ineffektiv (men rätt tacksam ur ett journalistiskt perspektiv, det ska inte förnekas) var den också något annat: väldigt elak.
När Maud Olofsson lämnade politiken var det idel högtidsord från statsministern. Nu dumpades hon lika osentimentalt som en påse fiskrens i sopnedkastet. 40 miljarder upp i rök? Ni får väl kolla med den där tanten som brukade jobba här förut. Hur gick Fredrik Reinfeldts tankar inför denna avrättning? Och hur tänkte Maud?
Om statsministern har rätt skulle hon alltså den där ödesdigra dagen den 11 februari 2009 när Vattenfalls styrelse skulle ge klartecken för ett bud på Nuon ha suttit på sin kammare och våndats. Haft Vattenfalls vd och ordförande, de två frustande sextontaggarna Lasse & Lasse i ena vågskålen och en ensam men räknekunnig tjänsteman i den andra. Bestämt sig för att det var bekvämast att säga ja, hoppas på det bästa och att skiten åtminstone skulle ta god tid på sig att flyta upp till ytan. Men samtidigt struntat i att förankra detta, en av de största svenska företagsaffärerna någonsin, hos sin chef. Dessutom ljugit om saken för sina medarbetare, och sen en gång till när frågan kom upp flera år senare. Eller glömde hon helt enkelt? Prickade in att-göra-listans ”Hämta kemtvätten” men missade ”Prata med FR om Nuon”? I så fall onekligen ett snopet slut på en politisk karriär.
Fantasin kan lätt skena iväg. Särskilt eftersom Maud Olofsson vägrar komma till KU. Därtill under den sämsta av alla förevändningar: att hon inte minns. Av någon outgrundlig anledning är denna ursäkt populär bland makthavare trots att den stinker på flera kilometers håll. Maud Olofsson ombeds ju inte precis redogöra för vad hon åt till lunch en betydelselös tisdag hösten -81 utan för en affär på nära 100 000 000 000 kronor. Omvänt: om en sådan händelse inte räcker för att göra några bestående avtryck i hjärnbarken är det kanske tur att hon inte längre är minister.
Problemet för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är att inte heller deras förklaringar imponerar. Det finns dokumenterat att Anders Borgs medarbetare informerades om ett kommande Nuonköp redan i slutet av januari (men ville alltså tydligen inte störa högsta chefen med en trivial hundramiljardersaffär).
Vattenfalls intresse för att köpa Nuon var även omskrivet i bland annat den riksspridda tidningen Dagens Industri den 10 februari där det spekulerades i en prislapp på 70 miljarder. Ändå påstår Borg & Reinfeldt att nyheten slog ned som en bomb den 23 februari. En så kraftigt nedsatt läsförståelse på regeringskansliet inger förstås viss oro. Just detta, att affären var känd överallt utom på Rosenbad, är också något som KU kommer slå ned på, enligt Aftonbladet.
Eller handlar hela det infekterade efterspelet kring Nuon helt enkelt om ett iskallt maktspel? Ägnat att dölja det faktum att regeringens starkaste kort Anders Borg, Sveriges finansiella vaktchef, snarkade med huvudet i en serietidning på sin post när det blev skarpt läge? Tvingas Maud Olofsson acceptera ett nedsolkat eftermäle för en större sak, att få regeringen omvald? Take one for the team? Frågan är om vi någonsin kommer att få veta hela sanningen. Jag anmäler härmed mitt intresse.
Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.

Läs artikeln i orginal HÄR!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar