Mannen gav mej ett underligt svar.

Ulrika berättar: Jag mötte Olof Palmes Mördare.

-Vad är klockan?
-Det har du inte med att göra.
-Kan du inte säga vad klockan är?
Inget svar.

Den här dialogen äger rum omkring klockan 23.10 fredagen den 28 februari 1986, på trottoaren utanför entrén till Grand-biografen vid Sveavägen i Stockholm, tio minuter innan statsmininster Olof Palme skjuts till döds.
Det är en kvinna från en landsortsstad, på tillfälligt besök i Stockholm, som förgäves försöker få ett svar på sin enkla fråga.
Och den som vägrar att ge beskedet är, med stor sannolikhet, den så kallad Grand-mannen, alltså den man som efterlysts men inte gett sig till känna.
Den man som kan vara Olof Palmes mördare.

Har de läst det?

Jag träffar den unga kvinna som får det fingerade namnet Ulrika - i den svenska stad där hon numera arbetar. Hon har aldrig tidigare berättat för massmedia om sin upplevelse mordnatten.
Polisen i hennes hemstad har hört henne en gång, och hon har fått vara med vid en konfrontation med den så kallade 33-åringen, hon har fått bläddra i ett förbrytaralbum. Stockholmspolisen har sagt att "vi återkommer", men det har de aldrig gjort. Var finns Ulrikas vittnesmål idag? Har åklagaren läst det? Har den statliga kommisionerna läst det?
Ulrika har sett Grand-mannen. Ulrika har talat med Grand-mannen.
Ulrika är ljus, smärt, glad, skärpt. Säger klart ifrån vad hom minns och vad hon inte minns.
Här är hennes berättelse.

Såg Palme i kön.

-En vänninna och jag hade bestämt oss för att se "Bröderna Mozart", det var ju den stora filmen då. Det var mycket folk i 21-kön, det gick långsamt att komma fram till biljettluckan. Bakom oss i kön, alldeles bakom, såg vi paret Palme och en ung man som jag uppfattade som deras son, någon flickvän observerade jag inte. Vi fick våra biljetter, och sedan såg jag inte Olof Palme och hans sällskap mer under kvällen.
-Då filmen var slut skyndade jag mej ut. Jag skulle gå på Teater Sputnik på Döbelnsgatan, på en nattiné, men jag hade ingen klocka och visste inte om det var bråttom.

Otrevligt svar.

-I foajen såg jag ingen jag kunde fråga om klockan, så jag fortsatte ut på gatan. Där, till vänster när jag kom ut, vid ett träd på trottoaren nära Tegnérgatan, såg jag en man som kanske var tillsammans med två andra män, men det vet jag inte säkert. I varje fall frågade jag den här mannen vad klockan var och fick då det här underliga svaret: -Det har inte du med att göra!
Jag frågade om igen. Då fick jag inget svar alls.
-Hur såg mannen ut?
-1,85-1,90 (lika lång som en manlig bekant till Ulrika). Mörk, jag tror knappast han hade mustasch. Huvudbonad vet jag inte om han hade. Mörk, lång rock, blå eller svart. Rocken och hela karln var liksom "svajig", hur jag nu skall förklara.
Berusad?
-Nej absolut inte.
Och svensk?
-O, ja, svensk till utseendet och absolut ingen brytning.

Så långt Ulrikas beskrivning av en odramatisk händelse som blir hyperdramatisk insatt i sitt sammanhang.

Skrev rapport.

Ulrika återförenades så småningom med sin vänninna, de gick på Sputnik. På morgonen hör Ulrika -som övernattat hos en annan vänninna -om mordet på Olof Palme. men det är först någon vecka senare -då hon kommit tillbaka till sin dåvarande hemstad och talat med arbetskolleger -som Ulrika kontaktar poliserna på platsen.
De skriver en rapport som skickas till spaningsledningen i Stockholm, och ett par månader senare kallas Ulrika till konfrontation med 33-åringen och studium av bildalbum.
Då får Ulrika höra den polisreplik som så många vittnen fått höra i denna affär:
-Vi ringer, va...
Men ingen ringer.
Hans Holmér, som i sin nyutkommna bok konstaterar att "svenska folket har rätt att få reda på vad som hänt", ger den här frihandsteckningen av Grand-mannen.

Annan version.

"Klockan är 23,15. Filmen är slut och publiken strömmar ut på trottoaren utanför biografen. ingen lägger särskilt märke till mannen som står omedelbart till höger om entrén."
Den beskrivningen är på två punkter diametralt motsatt Ulrikas beskrivning. Ulrikas Grand-man står till vänster om entrén, och Ulrika lägger sannerligen märke till honom.
Talar Holmér om en annan Grand-man? Må så vara -men om Ulrika talat med Olof palmes mördare -får då polisen ge upp?

Sven Anér
(publ. i Aftonbladet Torsdeg 3 november 1988)


Läs DN:s artikel idag!

Bakgrund: Mordet på Palme

Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter. Klockan 23.21 skjuter en man Olof Palme i ryggen när paret ska passera Tunnelgatan. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar hans hustru i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan.

Cirka tre minuter senare är den första polispatrullen på plats. Några minuter senare kommer en ambulans från Sollentuna som av en slump är i närheten. Klockan 00.06 på lördagen dödförklaras Olof Palme på Sabbatsbergs sjukhus. Klockan 00.20 skickar TT ut ett flashtelegram om att Sveriges statsminister har mördats.

Det dröjer till klockan 01.10 innan Sveriges Radio meddelar nyheten. Ekoredaktionen hade på den tiden varken bemanning eller sändningar nattetid. De flesta svenskar får därför nyheten först med morgontidningen eller tidiga radio- och tv-sändningar. Svenskar med anhöriga eller bekanta utomlands väcks dock av telefonsamtal, då BBC och andra medier rapporterat nyheten över hela världen, sedan de internationella nyhetsbyråerna i Stockholm meddelat den.